herearevi

när AC/DC drog igång Back in black på Ullevi igår...man blir stolt :-)
för den som inte hört den eminenta låten så finns en av hundratusentals länkar här
http://www.youtube.com/watch?v=h44LIiaZhHE


Linus berättade också att de fått sitta bakom några pelare, han fick tag i nån controller som i fixade bättre platser åt honom och Håkan...han är så streetsmart den ungen...han klarar sig i de flesta situationer. Kommer att tänka på när han skejtade förra året ...utan hjälm då förståss och slår sig illa, då går han över till brandstationen, där de skjutsar upp honom i en ambulans till sjukhuset, utan blåljus för så allvarligt var det inte, sedan ringde en ambulanskille hem till mig så jag åkte upp...jaja, nog om detta

Skrivet av Marcus Larsson i Aftonbladets Nöjesbilaga
SKITBRA - SOM ALLTID

AC/DC

Plats: Ullevi, Göteborg. Publik: 57 205 (fullsatt). Längd: Två timmar. Bäst: "Let there be rock", "Thunderstruck" och "Shoot to thrill". Sämst: "War machine". Fråga: Vad använder Angus Young för bränsle? Plutonium?

AC/DC exploderar i galen dundershow
GÖTEBORG. Det var bättre förr.Men vad spelar det för roll?AC/DC är fortfarande överlägsna världsmästare.I alla fall på att göra rock'n'roll som är lika ful och skitig som en otvättad armhåla.Finns det några invändningar? Jajamensan. Flera stycken. Och min kritik är lika förutsägbar eller rättare sagt konsekvent som AC/DC själva. Ta bara den senaste turnéns låtlista. Den är huggen i sten och förändras inte en enda millimeter. Gruppen improviserar ungefär lika mycket som Britney Spears.

Det kan bli bättre

Nu tillåter inte shower av den här kalibern och storleken några större utflykter utanför ramarna. Ljuset och effekterna är alldeles för komplicerade för att möbleras om kväll efter kväll.

Dessutom måste konserten innehålla flera obligatoriska och ständigt återkommande moment - strippshowen i "The Jack", bystiga dockan Rosie, domedagsklockan i "Hells bells" och kanonerna i "For those about to rock (we salute you)", till exempel.

Annars skulle det inte vara AC/DC, dude.

Samtidigt börjar gruppen använda lite väl enkla genvägar. En handfull spår från senaste skivan som de allra flesta är måttligt intresserade av kastas in i ett set som i princip bara innehåller de allra största hitsen.

AC/DC hade lätt kunnat höja spänningen genom att byta ut några stapelvaror mot, säg, "High voltage", "Sin city", "Rock 'n' roll damnation", "Riff raff" och framför allt "It's a long way to the top (if you wanna rock'n'roll)". Fan, till och med "Hard as a rock" och "Heatseeker" utklassar mediokra knallpuffar som "War machine".

Rösten behöver oljas

Dessutom börjar Brian Johnsons röst bli rejält rosslig. I kväll skulle i alla fall hans vokala kullager behöva smörjas. Eller vila.

Men.

Sen finns det alltid såna där explosiva och häpnadsväckande nummer som får mig att vilja skaffa motorcykel, träna bänkpress och tatuera in två röda demonhorn på pannan.

Solot tar aldrig slut

I exempelvis "Thunderstruck", "Shoot to thrill" och "Highway to hell" lyckas farbröderna uppbåda en våldsam energi som de egentligen borde vara minst 20 år för gamla för. Och "Let there be rock"...

Angus Young förvandlar som vanligt låten till ett fantastiskt och femton minuter långt rockmonster som dundrar fram med dregglande käftar och långa huggtänder.

Hans solo tar aldrig slut. Och han spelar med en volym som hämtar en hammare och slår in tre decimeter långa spikar i öronen. Det är en bländande uppvisning.

Då tystnar alla ens futtiga invändningar och ersätts av ett enda långt och utdraget "hell, yeah".

Då är AC/DC världens bästa rockband, igen.

Markus Larsson

AC/DC - LÅT FÖR LÅT

Rock 'n' roll train

Solid öppning. Men det maffigaste med låten är lokomotivet som plöjer fram genom scengolvet. Och volymen, förstås. Ljudet är så härligt högt att det känns som att någon slår en i magen.

Hell ain't a bad place to be

Kvintetten har en del mjölksyra som måste bort innan konserten ska explodera på allvar.

Back in black

Riffet är ju så tungt och klassiskt att det lätt skulle kunna springa rakt igenom Kinesiska muren.

Big Jack

Låtarna från senaste skivan "Black ice" kommer knappast att vara showens grundbult. Snarare en sorts fogmassa som fungerar som transportsträckor mellan de största klassikerna.

Dirty deeds done dirt cheap

Brian Johnson fortsätter att rossla oroväckande mycket när han springer ut på scenens ramp och förvandlas till världens hesaste allsångsledare. Men den här släggan, från bandets absolut råaste skiva, bankar sönder allt motstånd till molekyler.

Shot down in flames

Riffet är skräddarsytt för att muskulösa män ska få pumpa tatuerade armar i luften och skrika "yeah" eller "aaarrggh". Publikens respons blir därefter. Massiv.

Thunderstruck

Ett elektriskt stadiumrockmonster. Enorm. Det där introt...

Black ice

Ännu mer fogmassa.

The Jack

"We're gonna do a song about the dirty woman. She was so dirty she made Big Jack cry". Skriker Brian Johnson. Ni kan fundera ett tag på vem - eller vad - Big Jack är. Under tiden spelar Angus Young ett bluessolo där han tar i så att han nästan ramlar.

Hells bells

Djävulsklockan sänks ner från scentaket. Och Brian Johnson hoppar som vanligt upp och använder kläppen som lian. Riffet är lika hotfullt och laddat som en blodig slasherrulle.

Shoot to thrill

Gruppens motor och undanskymde hjälte, Malcolm Young, vevar igång ett av tidernas största actionriff. I mitten av låten utspelar sig rena rama masspsykosen på planen och läktarna.

War machine

Fogmassa.

Dog eat dog

Brann naturligtvis häftigare för ungefär 30 år sen. Showen borde innehålla fler liknande nummer som inte känns fullständigt sönderspelade.

Anything goes

En av AC/DC:s bästa poplåtar från senare år. Krymper dock en aning jämfört med showens avslutande mästerverk.

You shook me all night long

Nu är all utfyllnad från den senaste skivan avklarad.

TNT

Oi. Oi. Oi. Fortfarande en oöverträffad serenad om att supa och slåss och bete sig illa.

Whole lotta Rosie

Jättedockan Rosie grenslar rock'n'roll-tåget. En enda lång och rasande urladdning.

Let there be rock

Ett över femton minuter långt crescendo. Angus Youngs evighetslånga gitarrsolo - det börjar på scenen, fortsätter på en plattform som hissas upp mitt i publiken, kulminerar i ett kombinerat rök- och konfettimoln och springar tillbaka igen - skulle fortfarande kunna åtalas för förargelseväckande beteende eller misshandel.

EXTRANUMMER

Highway to hell

AC/DC:s motsvarighet till "Born to run".

For those about to rock (we salute you)

Efter att sista kanonen mullrat färdigt luktar till och med kläderna krut.